Folkmordet i Rwanda

FOLKMORDET I RWANDA

Bakgrund

Rwanda koloniserades 1884 av tyskarna men hade innan dess styrts av en kunglig tutsifamilj. De två folkgrupperna, tutsierna och hutuerna, som bodde i Rwanda hade mycket gemensamt. Dock var skillnaden i klasstillhörighet mellan de två olika grupperna stor. Överklassen dominerades till större delen av tutsierna vilket skapade klyftor mellan de två etniska grupperna [1].

När belgarna efter första världskriget blev tilldelade Rwanda som ett FN-protektorat 1916 förstärktes klyftorna och indelningarna av tutsierna och hutuerna [1]. Belgarna använde en klassisk metod som benämns ”söndra och härska”, vars syfte är att uppdela en större folkgrupp till mindre delar så de förlorar sin sammanlagda makt [2]. De införde bland annat identitetskort som visade vilken etnicitet man tillhörde vilket ökade särbehandlingen av tutsierna då de erbjöds bättre utbildningsmöjligheter och fler jobb [1]. Tutsierna, som till utseendet var mer lika européerna, ansågs enligt belgarna vara överlägsna hutuerna vilket var var grunden till denna diskriminering. Dessa antaganden baserades på dåtidens rasstereotyper [2].

Särbehandlingen av tutsierna byggde upp en ilska hos hutuerna. Samtidigt började fler och fler sträva efter självständighet i och med att Afrika dekoloniserades. Detta resulterade i att hutunationalistiska partiet PARMEHUTU valdes till makten i en våldsam revolution 1959 [4]. Samma år, mördades 20 000 tutsier av hutuer och ännu fler, 200 000 personer, flydde landet. Revolutionen varade till 1961 och innebar slutet på den dominans tutsierna hade besuttit i samhället [5]. År 1964 & 1974 skedde det ytterligare stora mord på tutsierna [1]. När Rwanda 1962 blev självständigt hade många tutsier flytt till grannländerna på grund av det våld som det hutuiska styret hade fört med sig [5].

1973 tog general Habyarimana över makten i en militärkupp och kom att leda landet i 20 år framöver. De diskriminerande åsikterna och värderingarna som president Habyarimanas regim stod för spreds allteftersom till folket vilket bidrog till att rasismen och fientligheten gentemot tutsierna ökade [4].

Många av de tutsier som flydde från Rwanda bosatte sig i Uganda, vilket var anledningen till att den tutsidominerade gerillarörelsen RPF bildades där 1987. RPF kämpade för att de tutsiska flyktingarna skulle få återvända till Rwanda och återfå sina rättigheter i landet [1]. Detta ville de uppnå genom att störta Habyarimana-regimen [2].

1990 attackerade därför RPF Rwanda och ockuperade några av landets nordöstra zoner. Kriget pågick i två år innan parterna undertecknade ett fredsavtal [2]. När RPF attackerade Rwanda hade presidenten redan börjat förlora mycket av sin popularitet bland den Rwandiska befolkningen. Faktum var att Habyarimana i själva verket inte såg RPF som ett seriöst hot, utan använde attacken till sin fördel genom att förstora deras hot för att öka sin popularitet och sitta kvar på makten. Regimen började därför anklaga hela tutsiska minoritetsbefolkningen i Rwanda som RPF-sympatisörer och medbrottslingar för att öka rädslan för tutsierna [3][4].

I 3,5 år arbetade Habyarimana och hans regim med att sprida propaganda och omdefiniera synen på en ”Rwandier” till någon som stöttade Habyarimana. Hutubefolkningen började allteftersom att ändra sina åsikter om tutsierna och snart nog hade det byggts upp ett brinnande hat hos majoriteten av hutuerna i Rwanda. Tutsierna ansågs av många inte längre vara en del av den Rwandiska befolkningen[3].

FNs säkerhetsråd satte 1993 in styrkor i Rwanda som kallades UNAMIR vars främsta syfte var att bevara och upprätthålla fredsavtalet skrivits på av RPF och Habyarimanas regim [5]. Majoriteten av hutuextremisterna tolererade inte fredsavtalet och började i hemlighet att göra förberedelser för att utrota tutsierna [2].

Folkmordet

När Rwandas president Juvénal Habyarimana skulle landa i Kigali, Rwandas huvudstad, 6 april 1994 blev hans flygplan nedskjutet. Hutunationalisterna anklagade tutsirebellerna för dådet och började därför omedelbart attackera den tutsiska lokalbefolkningen [1]. Inom 24 timmar efter plankraschen hade milisen Interahamwe satt upp vägspärrar runtom Kigali. Att milisen kunde påbörja sina attacker så pass snabbt antyder på att de under en lång tid förberett sig på att ett eller annat sätt ”ta hand” om tutsierna i Rwanda. Identitetskorten som visade etnisk tillhörighet hade inte avskaffats sedan belgarnas styre och hutu-milisen använde därför dessa för att skilja hutuerna och tutsierna åt i deras slaktande. Samtidigt gick det runt trupper i Kigalis olika stadsdelar och letade efter tutsier de kunde döda. Till sin hjälp hade de noga förberedda listor, vilket är ytterligare ett tecken på att hutuextremisterna hade planerat dådet långt i förväg [2].

Dagen efter kraschen, den 7 april, använde hutu-milisen radiosändningar för att sprida rykten om att det var RPF som stod ansvariga för presidentens död. De uppmanade även alla hutuer till att döda de ”tutsiska kackerlackorna”. Folkmordet spred sig på väldigt kort tid från huvudstaden till landsbygden. I radio utlovade regimen att tutsierna skulle vara skyddade i skolor, kyrkor och arenor, och uppmuntrade dem därför till att samlas på dessa ställen. Detta var i själva verket en skoningslös strategi som endast underlättade folkmorden på tutsierna. Två veckor in, den 27 april, hade uppskattningsvis en kvarts miljon människor dödats. Det är därför detta folkmord räknas som ett av de mest koncentrerade massmorden i mänsklighetens historia.

Rwandas premiärminister som hade tagit över makten efter presidentens död mördades dagen efter kraschen, den 7 april, av regeringssoldaterna. 10 belgiska fredssoldater som hade uppgiften att skydda premiärministern dödades i samma veva vilket medförde att Belgien drog tillbaka alla sina resterande trupper från Rwanda. Övriga länder följde Belgiens exempel och skickade in styrkor för att hämta hem sina trupper istället för att bekämpa milisen. Detta orsakade att UNAMIR-styrkan minskade från 2165 soldater till 270 [5].

Så snart massmorden satte igång samlade RPF ihop en styrka i Kigali. De slog ned många av regimens motståndsrörelser och stoppade folkmorden på många delar av landet. Den 4 juli lyckades RPFs styrkor ta över Kigali och därefter avtog folkmorden sakta för att sedan sluta helt 18 juli. Det skedde en massflykt utav hutuer till grannländerna och många hutuer som hade deltagit i folkmordet straffades. Experter tror att uppskattningsvis 800 000 personer dog i folkmordet [2].

Efter folkmordet

På grund av det som hade skett i landet dröjde det till 1996 innan man påbörjade rättegångarna anknutna till folkmordet. Antal personer som var misstänkta för att ha varit inblandade i folkmordet var år 2000 hundratusen stycken. Regeringen i Rwanda införde 2001 ett lagsystem kallat ”Gacaca” för att kunna behandla det stora antalet fall. Olika områden i Rwanda valde själva ut domare vars uppgift var att lyssna på de misstänktas rättegångar. Många av de misstänkta blev tillfälligt utsläppta i väntan på sina rättegångar vilket skapade starka känslor hos de överlevande [5]. Gacaca-domstolen blev klara med sitt arbete 2012. Närmare 1,3 miljoner personer har dömts skyldiga, vilket är 65 % av de totalt två miljoner personer som ställts till rätta [6].

FNs säkerhetsråd satte upp en egen domstol för Rwanda i Tanzania 1994. Man inledde undersökningarna 1995 och började gripa misstänkta året därefter. Domstolen har juridisk behörighet över alla överträdelser av de mänskliga rättigheterna som inträffade i Rwanda 1994.  Eftersom domstolen har rätt att åtala personer som flytt landet har personer som normalt skulle gå ostraffade gripits och straffats [5]. I juni 2012 hade domstolen dömt sammanlagt 54 personer [6].

FN har fått utstå stark kritik eftersom de inte skickade in fler trupper till Rwanda. De förklarar att de var begränsade i hur mycket de kunde hjälpa till på grund av den motvillighet många medlemsstater visade i att skicka in hjälpande trupper till UNAMIR-styrkan [5]. Det har i efterhand kommit fram att USA, Frankrike och Belgien var medvetna om förberedelserna inför folkmordet och även de har blivit starkt kritiserade på grund av att de inte valde att vidta åtgärder [2].

Analys & Slutsats

Själva ordet folkmord är ett begrepp som togs i bruk efter incidenterna från andra världskriget. Enligt folkmordskonventionen som antogs 1948 av FN definieras folkmord som “ […] gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp […]”.  Begreppet avgränsas av fem punkter som beskriver vilka slags dåd som faller under kategorin. Händelsen som utspelade sig i Rwanda uppfyller tillsammans med deras definition de två första punkterna i konventionen:

a)     att döda medlemmar av gruppen

b)    att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada

Själva orsaken till folkmordet var etniska konflikter, vilket framgår tydligt i sammanställningen av min faktainsamling. Man delade upp och kategoriserade befolkningen efter deras etniska tillhörighet som endast ledde till särbehandlingar och orättvisor. Detta resulterade i sin tur i osämja mellan de två grupperna och skapade hat och fientlighet gentemot varandra. Regeringen spred medvetet propaganda som eggade till våld och bidrog till ökad rasism. Det går därför inte att säga att händelsen är följden av en rad olyckliga omständigheter, utan det skedde med intentionen att eliminera en etnicitet i landet. Motivet bakom folkmordet var inte politiska, religiösa eller ekonomiska skäl, utan berodde på meningsskiljaktigheter och andra orsaker som hade skapat strider och osämja mellan tutsierna och hutuerna under en väldigt lång tid. Tutsierna var inte heller något hot mot det hutuiska styret eller mot hutuerna, då de var en tydlig minoritet i landet som långt innan massakern hade förlorat den position de en gång haft i landet.

Visserligen har inte FN klart och tydligt skrivit på sin hemsida att de erkänner det som ett folkmord, men med tanke på att de själva använder benämningen ”Folkmordet i Rwanda” är det uppenbart att de ser själva händelsen som ett. Att de ser det som ett folkmord är underförstått och incidenten är internationellt känd som ett folkmord med tanke på hur den benämns i olika språk (eng: Rwandan Genocide etc.).

Källförteckning

1.     http://www.levandehistoria.se/node/1722  (2013-04-09)

2.     http://www.gendercide.org/case_rwanda.html (2013-04-11)

3.     http://www.hrw.org/legacy/reports/1999/rwanda/Geno1-3-02.htm#P21_7273 (2013-04-11)

4.     http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/past/unamirFT.htm

(2013-04-12)

5.     http://www.un.org/en/preventgenocide/rwanda/education/rwandagenocide.sht ml (2012-04-12)

6.     http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-18490348 (2012-04-12)

Källdiskussion

Levandehistoria.se är hemsidan för en svensk statlig förvaltningsmyndighet som står under kulturdepartementet. Verksamheten är med andra ord inte vinstdrivande och har inga anledningar till att vinkla den information de har om folkmordet i Rwanda på sin hemsida, i synnerhet inte när Sverige inte var inblandade i konflikten. Deras arbete går ut på att sprida kunskap om brott mot mänskligheten. De har en lokal belägen i Stockholm vilket även gör det möjligt att besöka deras verksamhet.

Sidan gendercide.org är icke-statlig ideell hemsida. Personen som driver sidan heter Adam Jones och har en fil. Dr. inom politisk vetenskap. Han är mest känd för sina studier inom folkmord och har skrivit flera böcker inom ämnet. Jones har även arbetat med att forska om folkmord på Yale University, något som även finns bekräftat på Yales hemsida.

Human Rights Watch är en internationell människorättsorganisation som funnits sedan 1978. Organisationen är ekonomiskt och politiskt oberoende. Rapporten som jag använde mig av är baserad på artiklar och information som organisationen själv samlade in när händelsen skedde. Det är värt att nämna att både gendercide och levandehistoria hänvisar till samma rapport av Human Rights Watch på sina hemsidor, vilket visar att de också anser att det är en trovärdig källa.

FN har också skrivit om det som skedde i Rwanda. De var själva inblandade i incidenten vilket kan vara en anledning till att informationen på deras hemsida skulle kunna vara partisk. Dock skulle det vara svårt för dem att ta ställning till det som hände med tanke på att det är en union bestående av 193 länder. Dessutom har de själva gått ut och medgett att deras ageranden både under och innan folkmordet var misslyckanden.