Folkmordet i Rwanda

FOLKMORDET I RWANDA

Bakgrund

Rwanda koloniserades 1884 av tyskarna men hade innan dess styrts av en kunglig tutsifamilj. De två folkgrupperna, tutsierna och hutuerna, som bodde i Rwanda hade mycket gemensamt. Dock var skillnaden i klasstillhörighet mellan de två olika grupperna stor. Överklassen dominerades till större delen av tutsierna vilket skapade klyftor mellan de två etniska grupperna [1].

När belgarna efter första världskriget blev tilldelade Rwanda som ett FN-protektorat 1916 förstärktes klyftorna och indelningarna av tutsierna och hutuerna [1]. Belgarna använde en klassisk metod som benämns ”söndra och härska”, vars syfte är att uppdela en större folkgrupp till mindre delar så de förlorar sin sammanlagda makt [2]. De införde bland annat identitetskort som visade vilken etnicitet man tillhörde vilket ökade särbehandlingen av tutsierna då de erbjöds bättre utbildningsmöjligheter och fler jobb [1]. Tutsierna, som till utseendet var mer lika européerna, ansågs enligt belgarna vara överlägsna hutuerna vilket var var grunden till denna diskriminering. Dessa antaganden baserades på dåtidens rasstereotyper [2].

Särbehandlingen av tutsierna byggde upp en ilska hos hutuerna. Samtidigt började fler och fler sträva efter självständighet i och med att Afrika dekoloniserades. Detta resulterade i att hutunationalistiska partiet PARMEHUTU valdes till makten i en våldsam revolution 1959 [4]. Samma år, mördades 20 000 tutsier av hutuer och ännu fler, 200 000 personer, flydde landet. Revolutionen varade till 1961 och innebar slutet på den dominans tutsierna hade besuttit i samhället [5]. År 1964 & 1974 skedde det ytterligare stora mord på tutsierna [1]. När Rwanda 1962 blev självständigt hade många tutsier flytt till grannländerna på grund av det våld som det hutuiska styret hade fört med sig [5].

1973 tog general Habyarimana över makten i en militärkupp och kom att leda landet i 20 år framöver. De diskriminerande åsikterna och värderingarna som president Habyarimanas regim stod för spreds allteftersom till folket vilket bidrog till att rasismen och fientligheten gentemot tutsierna ökade [4].

Många av de tutsier som flydde från Rwanda bosatte sig i Uganda, vilket var anledningen till att den tutsidominerade gerillarörelsen RPF bildades där 1987. RPF kämpade för att de tutsiska flyktingarna skulle få återvända till Rwanda och återfå sina rättigheter i landet [1]. Detta ville de uppnå genom att störta Habyarimana-regimen [2].

1990 attackerade därför RPF Rwanda och ockuperade några av landets nordöstra zoner. Kriget pågick i två år innan parterna undertecknade ett fredsavtal [2]. När RPF attackerade Rwanda hade presidenten redan börjat förlora mycket av sin popularitet bland den Rwandiska befolkningen. Faktum var att Habyarimana i själva verket inte såg RPF som ett seriöst hot, utan använde attacken till sin fördel genom att förstora deras hot för att öka sin popularitet och sitta kvar på makten. Regimen började därför anklaga hela tutsiska minoritetsbefolkningen i Rwanda som RPF-sympatisörer och medbrottslingar för att öka rädslan för tutsierna [3][4].

I 3,5 år arbetade Habyarimana och hans regim med att sprida propaganda och omdefiniera synen på en ”Rwandier” till någon som stöttade Habyarimana. Hutubefolkningen började allteftersom att ändra sina åsikter om tutsierna och snart nog hade det byggts upp ett brinnande hat hos majoriteten av hutuerna i Rwanda. Tutsierna ansågs av många inte längre vara en del av den Rwandiska befolkningen[3].

FNs säkerhetsråd satte 1993 in styrkor i Rwanda som kallades UNAMIR vars främsta syfte var att bevara och upprätthålla fredsavtalet skrivits på av RPF och Habyarimanas regim [5]. Majoriteten av hutuextremisterna tolererade inte fredsavtalet och började i hemlighet att göra förberedelser för att utrota tutsierna [2].

Folkmordet

När Rwandas president Juvénal Habyarimana skulle landa i Kigali, Rwandas huvudstad, 6 april 1994 blev hans flygplan nedskjutet. Hutunationalisterna anklagade tutsirebellerna för dådet och började därför omedelbart attackera den tutsiska lokalbefolkningen [1]. Inom 24 timmar efter plankraschen hade milisen Interahamwe satt upp vägspärrar runtom Kigali. Att milisen kunde påbörja sina attacker så pass snabbt antyder på att de under en lång tid förberett sig på att ett eller annat sätt ”ta hand” om tutsierna i Rwanda. Identitetskorten som visade etnisk tillhörighet hade inte avskaffats sedan belgarnas styre och hutu-milisen använde därför dessa för att skilja hutuerna och tutsierna åt i deras slaktande. Samtidigt gick det runt trupper i Kigalis olika stadsdelar och letade efter tutsier de kunde döda. Till sin hjälp hade de noga förberedda listor, vilket är ytterligare ett tecken på att hutuextremisterna hade planerat dådet långt i förväg [2].

Dagen efter kraschen, den 7 april, använde hutu-milisen radiosändningar för att sprida rykten om att det var RPF som stod ansvariga för presidentens död. De uppmanade även alla hutuer till att döda de ”tutsiska kackerlackorna”. Folkmordet spred sig på väldigt kort tid från huvudstaden till landsbygden. I radio utlovade regimen att tutsierna skulle vara skyddade i skolor, kyrkor och arenor, och uppmuntrade dem därför till att samlas på dessa ställen. Detta var i själva verket en skoningslös strategi som endast underlättade folkmorden på tutsierna. Två veckor in, den 27 april, hade uppskattningsvis en kvarts miljon människor dödats. Det är därför detta folkmord räknas som ett av de mest koncentrerade massmorden i mänsklighetens historia.

Rwandas premiärminister som hade tagit över makten efter presidentens död mördades dagen efter kraschen, den 7 april, av regeringssoldaterna. 10 belgiska fredssoldater som hade uppgiften att skydda premiärministern dödades i samma veva vilket medförde att Belgien drog tillbaka alla sina resterande trupper från Rwanda. Övriga länder följde Belgiens exempel och skickade in styrkor för att hämta hem sina trupper istället för att bekämpa milisen. Detta orsakade att UNAMIR-styrkan minskade från 2165 soldater till 270 [5].

Så snart massmorden satte igång samlade RPF ihop en styrka i Kigali. De slog ned många av regimens motståndsrörelser och stoppade folkmorden på många delar av landet. Den 4 juli lyckades RPFs styrkor ta över Kigali och därefter avtog folkmorden sakta för att sedan sluta helt 18 juli. Det skedde en massflykt utav hutuer till grannländerna och många hutuer som hade deltagit i folkmordet straffades. Experter tror att uppskattningsvis 800 000 personer dog i folkmordet [2].

Efter folkmordet

På grund av det som hade skett i landet dröjde det till 1996 innan man påbörjade rättegångarna anknutna till folkmordet. Antal personer som var misstänkta för att ha varit inblandade i folkmordet var år 2000 hundratusen stycken. Regeringen i Rwanda införde 2001 ett lagsystem kallat ”Gacaca” för att kunna behandla det stora antalet fall. Olika områden i Rwanda valde själva ut domare vars uppgift var att lyssna på de misstänktas rättegångar. Många av de misstänkta blev tillfälligt utsläppta i väntan på sina rättegångar vilket skapade starka känslor hos de överlevande [5]. Gacaca-domstolen blev klara med sitt arbete 2012. Närmare 1,3 miljoner personer har dömts skyldiga, vilket är 65 % av de totalt två miljoner personer som ställts till rätta [6].

FNs säkerhetsråd satte upp en egen domstol för Rwanda i Tanzania 1994. Man inledde undersökningarna 1995 och började gripa misstänkta året därefter. Domstolen har juridisk behörighet över alla överträdelser av de mänskliga rättigheterna som inträffade i Rwanda 1994.  Eftersom domstolen har rätt att åtala personer som flytt landet har personer som normalt skulle gå ostraffade gripits och straffats [5]. I juni 2012 hade domstolen dömt sammanlagt 54 personer [6].

FN har fått utstå stark kritik eftersom de inte skickade in fler trupper till Rwanda. De förklarar att de var begränsade i hur mycket de kunde hjälpa till på grund av den motvillighet många medlemsstater visade i att skicka in hjälpande trupper till UNAMIR-styrkan [5]. Det har i efterhand kommit fram att USA, Frankrike och Belgien var medvetna om förberedelserna inför folkmordet och även de har blivit starkt kritiserade på grund av att de inte valde att vidta åtgärder [2].

Analys & Slutsats

Själva ordet folkmord är ett begrepp som togs i bruk efter incidenterna från andra världskriget. Enligt folkmordskonventionen som antogs 1948 av FN definieras folkmord som “ […] gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp […]”.  Begreppet avgränsas av fem punkter som beskriver vilka slags dåd som faller under kategorin. Händelsen som utspelade sig i Rwanda uppfyller tillsammans med deras definition de två första punkterna i konventionen:

a)     att döda medlemmar av gruppen

b)    att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada

Själva orsaken till folkmordet var etniska konflikter, vilket framgår tydligt i sammanställningen av min faktainsamling. Man delade upp och kategoriserade befolkningen efter deras etniska tillhörighet som endast ledde till särbehandlingar och orättvisor. Detta resulterade i sin tur i osämja mellan de två grupperna och skapade hat och fientlighet gentemot varandra. Regeringen spred medvetet propaganda som eggade till våld och bidrog till ökad rasism. Det går därför inte att säga att händelsen är följden av en rad olyckliga omständigheter, utan det skedde med intentionen att eliminera en etnicitet i landet. Motivet bakom folkmordet var inte politiska, religiösa eller ekonomiska skäl, utan berodde på meningsskiljaktigheter och andra orsaker som hade skapat strider och osämja mellan tutsierna och hutuerna under en väldigt lång tid. Tutsierna var inte heller något hot mot det hutuiska styret eller mot hutuerna, då de var en tydlig minoritet i landet som långt innan massakern hade förlorat den position de en gång haft i landet.

Visserligen har inte FN klart och tydligt skrivit på sin hemsida att de erkänner det som ett folkmord, men med tanke på att de själva använder benämningen ”Folkmordet i Rwanda” är det uppenbart att de ser själva händelsen som ett. Att de ser det som ett folkmord är underförstått och incidenten är internationellt känd som ett folkmord med tanke på hur den benämns i olika språk (eng: Rwandan Genocide etc.).

Källförteckning

1.     http://www.levandehistoria.se/node/1722  (2013-04-09)

2.     http://www.gendercide.org/case_rwanda.html (2013-04-11)

3.     http://www.hrw.org/legacy/reports/1999/rwanda/Geno1-3-02.htm#P21_7273 (2013-04-11)

4.     http://www.un.org/en/peacekeeping/missions/past/unamirFT.htm

(2013-04-12)

5.     http://www.un.org/en/preventgenocide/rwanda/education/rwandagenocide.sht ml (2012-04-12)

6.     http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-18490348 (2012-04-12)

Källdiskussion

Levandehistoria.se är hemsidan för en svensk statlig förvaltningsmyndighet som står under kulturdepartementet. Verksamheten är med andra ord inte vinstdrivande och har inga anledningar till att vinkla den information de har om folkmordet i Rwanda på sin hemsida, i synnerhet inte när Sverige inte var inblandade i konflikten. Deras arbete går ut på att sprida kunskap om brott mot mänskligheten. De har en lokal belägen i Stockholm vilket även gör det möjligt att besöka deras verksamhet.

Sidan gendercide.org är icke-statlig ideell hemsida. Personen som driver sidan heter Adam Jones och har en fil. Dr. inom politisk vetenskap. Han är mest känd för sina studier inom folkmord och har skrivit flera böcker inom ämnet. Jones har även arbetat med att forska om folkmord på Yale University, något som även finns bekräftat på Yales hemsida.

Human Rights Watch är en internationell människorättsorganisation som funnits sedan 1978. Organisationen är ekonomiskt och politiskt oberoende. Rapporten som jag använde mig av är baserad på artiklar och information som organisationen själv samlade in när händelsen skedde. Det är värt att nämna att både gendercide och levandehistoria hänvisar till samma rapport av Human Rights Watch på sina hemsidor, vilket visar att de också anser att det är en trovärdig källa.

FN har också skrivit om det som skedde i Rwanda. De var själva inblandade i incidenten vilket kan vara en anledning till att informationen på deras hemsida skulle kunna vara partisk. Dock skulle det vara svårt för dem att ta ställning till det som hände med tanke på att det är en union bestående av 193 länder. Dessutom har de själva gått ut och medgett att deras ageranden både under och innan folkmordet var misslyckanden.

Civilkurage

Civilkurage                                                          

Personliga åsikter och reflektioner

Du sitter på bussen och hör en kvinna snäsa åt en mörkhyad man att han borde flytta sig eftersom hon inte vill sitta bredvid en ”smutsig invandrare som honom”. Vad gör du?

a)   Du konfronterar kvinnan eftersom det inte är acceptabelt att behandla en medmänniska på det sättet.

b)   Du vänder bort blicken och låtsas som om du inte hörde något eftersom det varken är din ensak eller ditt ansvar.

För många är svaret uppenbart. Vi vet vad som är rätt att göra men av någon anledning känns det ändå svårt att agera efter våra etiska principer när händelsen väl utspelar sig. De flesta av oss skulle i teorin välja alternativ a) men i själva verket handla enligt b).  Men vilket alternativ representerar egentligen det rätta sättet att handla på? Vad är det som bestämmer vad som är rätt och fel? Det som bestämmer ens handlingar har sin grund i vad för slags människosyn man har. Hur man ser på samhället och på människor runtomkring oss avgör alltså hur man skulle agera i en sådan situation.

Jag kan rakt ut säga att jag anser att a) är rätt. Det finns egentligen inget ”rätt” och ”fel” om man tänker efter, utan det är moraliska regler som uppstått utifrån vårt samhälle. Om majoriteten av en befolkning anser att man borde agera på ett visst sätt är det enligt samhällsreglerna ”rätt” sätt att handla. Beteenden som majoriteten anser att man ska undvika och saker som anses vara olämpliga kallar vi för ”fel”. En person kan se ett passivt agerande som något oskyldigt medan en annan kan se det som medhjälp till själva brottet. Det är en svår situation som kan tolkas på en mängd olika sätt beroende på vem man frågar.

För att kunna skapa ett tryggt samhälle anser jag att vi måste värna om våra medmänniskor. Men vad innebär egentligen ett tryggt samhälle? För mig innebär det ett samhälle som är byggd på medmänsklighet och gemenskap. Där man kan lita på de runtomkring sig om något skulle hända, och där det är en självklarhet att man hjälper varandra. Om du likt mig strävar efter ett sådant här samhälle, räcker det inte med att vänta på att det ska hända, utan du måste själv vara med och forma fram det. Man måste bryta trender, gå emot normer, och agera på ett sätt så att det som uppfattas vara annorlunda nu senare kan ses som en självklarhet. Vill du att någon ska stå upp för dig om du skulle bli misshandlad eller trakasserad måste du vara beredd på att göra detsamma för någon annan. För om du fortsätter vara en i mängden, en iakttagare som endast väntar på att saker ska ske, kommer du aldrig kunna förändra beteendet hos människor runtomkring dig – inte mindre beteendet hos dig själv.

Någon måste trots allt ta första steget och våga bryta denna trend i samhället. En trend som innebär att man står och tittar på när någon utsätts för trakasserier eller misshandel. Att ingen griper in när en fjortonårig flicka misshandlas på korsvägen mitt på dagen gör mig extremt ledsen. Att ingen går fram och hjälper en kraftigt berusad man som ramlat och slått i huvudet en kall vinterkväll, och att när ambulanspersonalen väl kommer så skrattar de och fnyser åt dig för att du ringt dem för en sådan sak, ja det gör mig gråtfärdig. Det är tyvärr såhär vårt samhälle ser ut idag. Det är sådant här jag fått uppleva i vårt samhälle. Och när det går så långt att till och med ambulanspersonalen hånar dig och skrattar åt dig, åt någon som faktiskt endast försökt göra en god gärning, åt någon som försökt hjälpa en medmänniska, åt någon som haft det civilkurage och mod som saknas hos många personer idag; ja då blir jag faktiskt inte förvånad över att det finns så många som kan stå handlingslösa vid sidan och kolla på när någon utsätts för skada.

Däremot är jag inte av uppfattningen att man stöttar ett beteende bara för att man inte ingriper, utan jag tror att passivitet ofta handlar om rädsla. Man är själv rädd för att råka ut för något, och det är förståeligt om det är därför man inte vågar lägga sig i. Man kan dra liknelser med mobbning. Om ingen ingriper, om ingen står upp för offret, är det klart att mobbningen kommer att fortsätta. Om ingenting hindrar förövaren från att fortsätta som han gör, hur ska han då veta hur samhället och de runtomkring honom egentligen tycker om saken? Till exempel en rasist kan uttrycka sig vulgärt och göra övergrepp, både verbalt och fysiskt. Det är enbart genom den tysta majoriteten som det kan ske. Ponera att en rasist skulle trakassera en invandrare på bussen; om alla övriga personer i bussen ställer sig upp och försvarar offret skulle det säkerligen gå lång tid innan rasisten skulle trakassera någon på samma sätt igen, om ens någonsin. För om du i själva verket har tillräckligt med inflytande för att hindra det, men ändå blundar för det som sker, då tycker åtminstone jag att du delvis är skyldig till det som sker.

Jag vill inte att samhället ska fortsätta se ut så som det gör idag, där större delen utav befolkningen är konflikträdda och inte kan stå upp för sina åsikter. Istället vill jag leva i ett samhälle där ordet civilkurage inte ens existerar eftersom det redan skulle vara en sådan stor självklarhet och stor del av vår mänsklighet att vi inte skulle behöva ett ord som definierar dess betydelse. Vill man vara med och skapa en värld som bygger på tillit till våra medmänniskor gäller det även att man börjar agera efter de etiska principer man har.

Marxismen

Marxismen

Världssyn

Marxismen är till stor del baserad på filosofin materialismen, vilket innebär att man inte anser att det existerar några övernaturliga krafter eller “en skapare” - idéer som motsätter sig de tankar som de flesta religioner grundar sig på. Detta gör marxismen till en ateistisk samhällsåskådning. Inom materialismen anser man att allting är materiellt och att det inte finns en andlig värld. Dessa åsikter stämmer väl överens med naturvetenskapens tankar och läror [1]. Engels skrev att materialism i enkla drag är uppfattningen om att naturen är så som vi ser den [2]. Lenin, som är känd för att tillämpa många av marxismens tankar i praktiken, försökte under Sovjetunionens tid att utrota religionen och ”avkristna” folket. Lenin menade likt Marx, att man försvagade sitt människovärde genom att använda religionen som tillflykt. “Religion är som opium för folket” är ett känt citat från Marx. Han menade att det är likt en drog som dämpar mentala smärtor och att människor använder det för att fly ifrån verkligheten. Han drar även paralleller till arbetslivet, där arbetarna enligt honom flyr till religionen på grund av det utanförskap det kapitalistiska samhället skapar. “Gud har inte skapat människan utan människan har skapat Gud” är ett annat citat som visar vilken syn på religionen Marx hade [1]. Han anser även att man inte kan kalla tron på det övernaturliga som en “sann tro” eftersom det inte går att bevisa dess existens varken vetenskapligt eller empiriskt [2].

Marx utvecklade en gren inom materialismen som kallas “historisk materialism”. Filosofin är i princip raka motsatsen till idealismen som anser att världen och vår materiella verklighet endast är en produkt utav vårt medvetande och våra sinnen. Marx påstår att man endast kan förstå människan om man ser henne ur ett ekonomiskt och socialt perspektiv. Dialektisk materialism är en annan gren inom materialismen som utvecklades av Engels & Marx, vars idéer bygger på att världen är full av motsättningar som tillsammans driver vår historiska utveckling framåt [3]. Med detta menas även att evolution och förändring ständigt sker i alla stadier av existens i universum. Filosofin hävdar att vetenskapen är den enda metod som man kan använda för att bestämma sanningen. Historisk materialism är i huvudsak dialektisk materialism tillämpad i det historiska och sociala. Det innebär att den historiska materialismen bygger på tanken att allting är naturligt och sker på grund av orsak & verkan. Det som sker nu är med andra ord produkten av föregående händelser. Detta skapar möjligheten att studera det förgångna för att bättre kunna förstå nuet, och därmed förstå varför världen ser ut som den gör [4].

Marx syn på naturen och dess resurser, samt ekonomiska syn, är kraftigt influerad av John Locke, som hävdar att allting som är skapat av naturen tillhör allmänheten; med andra ord ägs det lika mycket av alla. Han anser även att det är själva arbetet som skapar ett större värde utöver det värde som ursprungligen finns i naturen, samt att det var arbete som definierade en människas rätt till ägande av ett värde. Utifrån dessa slutsatser insåg Marx att alla ekonomiska utbyten i själva verket är utbyten av arbetskraft. Eftersom alla naturliga resurser har samma värde för varje människa enligt Lockes tankar innebär det alltså att de från första början inte har något utbytesvärde i sig - eftersom ingen kan byta något som alla redan har rätt till. Med andra ord är det enligt Marx egentligen arbetskraft som man handlar med - det arbete som krävs för att ändra ett föremål från sitt naturliga tillstånd [4]. Dessa åsikter ligger till grund för en av marxismens viktigaste punkter; nämligen att ett samhälle borde ha jämn fördelning av ekonomiska resurser och politiskt inflytande. Inom marxismen strävar man med andra ord efter jämlikhet.

Marx stödjer även evolutionsläran som togs fram av Darwin. Faktum är att Marx själv kallade sig för en vetenskapsman och på grund av detta ansåg han även att vetenskapen skulle vara grunden till all politik [3].

Människans natur

Marx ser människan som en kreativ, social och skapande varelse som kan utveckla sin egen mänskliga potential och värdighet för att befria sig själv från vad han anser vara kapitalismens förtryck [5]. Det som skiljer människan från djuren enligt Marx är människans förmåga att producera sin tillvaro, både ur en materiell och andlig synpunkt. Med den materiella aspekten menar han att vi omformar naturen med olika redskap som vi själva tillverkat för att kunna producera livsmedel. Detta utgör vår materiella produktion som han anser ligga till grund för det mänskliga livet, och det är därför han menar att människan är skapande [3].

Anledningen till varför Marx ser människor som sociala varelser är eftersom han påstår att människan inte kan leva utan interaktion med andra människor - de kan inte isoleras från samhället. Med social varelse avser han hur människor samarbetar med varandra, och han drar liknelser till den industriella produktionen; där en produkt ofta uppnås genom att en grupp människor samarbetar. Utan samhället skulle inte människan kunna utveckla sin skapande förmåga och tillfredsställa sina behov [5].

I det kommunistiska manifestet hävdar Marx att många av våra sociala relationer inte definieras av vår mänskliga natur, utan av våra ekonomiska förhållanden. Med sociala relationer menade han bland annat privatägande, individuell frihet, utbildning, kvinnors roll i samhället och religion. I Parismanuskripten från 1844 skriver han om hans perspektiv på vår mänskliga natur. Enligt hans uppfattning är vi inte naturligt tävlingsinriktade, utan snarare sociala varelser som inte kan överleva utan att samarbeta med varandra. Den moderna vetenskap vi har idag bekräftar till en viss del hans tankar, eftersom mänskligheten inte utvecklades genom enskilda individer som ständigt tävlade med varandra, utan genom sociala grupper som var uppbyggda utav samarbete [6].

Marx hävdar att människans innersta natur inte är en medfödd teoretisk konstruktion som finns i varje enskild individ så som en del påstår, utan snarare helheten av de sociala relationerna. Med andra ord anser han att mänskligt beteende och psykologi kan variera kraftigt beroende på olika historiska och sociala förhållanden. Däremot menar han samtidigt att det finns begränsningar i det mänskliga beteendet, vilket har sin grund i vår naturliga psykologi och biologi. Hade det inte funnits sådana begränsningar påstår han att det skulle vara möjligt med klassamhällen där större delen utav befolkningen hade accepterat ett utnyttjande och förtryckande av dem, vilket föregående klassamhällen visar vara omöjligt. Med detta som grund skriver han om varför kapitalismen skapar vad han kallar ett inhumant samhälle, där större delen utav befolkningen inte kan leva ett tillfredsställande liv eller delta i ett utvecklande arbete. Med andra ord anser han att kapitalismen hindrar våra grundläggande mänskliga behov och vår mänskliga natur [6].

Marx syn på moral och etik ligger nära den syn som grekerna hade i det antika Grekland. Istället för tanken om att moral är en samling regler som finns för att hålla den mänskliga naturen i styr, hävdar han att moralen egentligen handlar om hur människans natur kan utvecklas - med andra ord hur människor kan utveckla sin potential. Han skriver även om varför moralen inte utvecklats till en generell teori om människans frigörelse på grund av att de mänskliga samhällena delats in i olika fientliga klasser. Detta har enligt Marx gjort att moral består av en grupp regler som olika samhällsgrupper använder för att främja sina egna intressen [6]. Han menar med andra ord att de dominerande idéerna och uppfattningarna i ett samhälle är idéerna av den klass som styr. Rasism, homofobi, sexism och chauvinism med mera är alltså i själva verket idéer och uppfattningar som större delen av befolkningen fått ifrån den härskande klassen [7]. Han fortsätter med att arbetarklassen, under kapitalismens styre, är en “universell klass”. Med detta menar han att genom att arbetarklassen strävar efter sina egna intressen, representerar de även hela mänsklighetens allmänna intresse. Eftersom arbetarklassens intresse är att störta kapitalismen och därmed frigöra sig själv menar han att de samtidigt kommer att frigöra hela mänskligheten. Enligt Marx kan det inte finnas någon universell moral så länge samhällen är indelade i olika klasser, vilket är därför han anser att det är möjligt för en sådan moral att växa fram genom att arbetarklassens kamp om frigörelse. Kampen benämns ofta som ”klasskamp”. I kampen om att göra slut på förtrycket och utnyttjandet hävdar han att arbetarna samtidigt kommer att ifrågasätta den moral som överklassen har. Arbetarklassens moral bygger på målet att få ett slut på utnyttjandet och förtrycket, och kapitalisternas moral går enligt honom ut på att utnyttja arbetarna [5].

Engels påstår, likt Marx, att alla moraliska teorier hittills har varit resultatet av de ekonomiska förhållandena i samhället som gällde vid den tiden, och eftersom samhället hittills rört sig i klassmotsättningar har därmed moral endast varit klassmoral; det har antingen berättigat den härskande klassens herravälde och intressen, eller representerat den upprördhet som uppstått till följd av denna dominans. Han hävdar även att en riktig mänsklig moral, samma som Marx talade om, endast kan uppnås då samhället varken består av några klassmotsättningar eller några minnen av dessa motsättningar – ett klasslöst samhälle. För att sammanfatta det hela kan man säga att Marx och Engels var övertygade om att vår mänskliga natur har blivit förvrängd av kapitalismen, och enligt dem skulle vi kunna uppnå vår fulla potential genom att tillämpa socialism och kommunism i samhället [6].  Enligt Marx är ett idealsamhälle ett samhälle som ger människorna möjligheter att utveckla sin potential genom en mängd olika tillvägagångssätt [5].

Marx ser den kristna moralen som omoralisk & hycklande eftersom han anser den upprätthålla den makt borgarklassen har över arbetarklassen, samt eftersom de predikar kärlek men använder vad han menar är aggressiva och oärliga metoder för att påverka människor. Ett argument han använder är att många präster förr var vänner med de förmögna eller till och med välbärgade själva [8]. Medan marxismen anser att drömsamhället finns här på jorden menar kristendomen att det fullkomliga livet kommer först efter döden.  Marx anser också att människan blivit ond på grund av det kapitalistiska systemet, och att man kan befrias genom klasskampen. Även här går det att dra paralleller till kristendomen som ser anser att syndafallet ligger till grund för människans ondska, och att det är genom tron på Jesus man kan befrias och få evigt liv – livet efter döden. Medan marxisterna strävar efter att uppnå ett klasslöst samhälle försöker kristna att lära känna Gud och hans avsikter, vilket de anser är meningen med livet. I det idealsamhälle som Marx beskriver skulle det inte finnas någon kapitalism, vilket innebär att det utanförskap som kapitalismen medför inte heller skulle existera. Detta betyder även att religionen i ett sådant samhälle skulle vara onödig, eftersom arbetarna då inte längre skulle behöva någon tillflykt på grund av utanförskapet. I och med att människor skulle finna tillfredsställelse i sina jobb skulle då även behovet av en Gud och en religion enligt Marx att elimineras.

Analys & Slutsats

Marxismens teorier kan tillämpas och relateras till även idag, trots att filosofin utvecklades på 1800-talet, eftersom det i de flesta samhällen runtom i världen fortfarande existerar stora klasskillnader och olika samhällsgrupper. Att förklara hur en marxist bör agera ur ett moraliskt perspektiv är svårt att säga med tanke på att hela moralbegreppet som Marx beskriver är väldigt diffust. Enligt honom skulle det som sagt uppstå en ”universell moral” när kapitalismen väl eliminerats, men han gjorde det samtidigt tydligt att han inte visste hur denna moral skulle se ut. Marxismen anser att vår mänskliga natur blivit förvrängd genom kapitalismen, samt att vi kan uppnå vår fulla potential genom tillämpning av socialism och kommunism, som bygger på gemenskap och jämlikhet. Att agera efter kommunistiska och socialistiska principer, samt att fortsätta driva klasskampen framåt, skulle med andra ord vara ”rätt ”sätt att handla ur ett marxistiskt perspektiv, eftersom kapitalismen då eventuellt skulle försvinna. Den universella moralen skulle därmed uppstå, och den skulle vara uppbyggd av principer och värderingar som inte baserades på att främja en samhällsklass intressen. Med andra ord skulle det vara en moral som gynnade alla människor i samhället. Marxisterna strävar alltså efter ett klasslöst samhälle där människan kan uppnå sin fulla potential, vilket de menar kan uppnås genom arbetarklassens klasskamp.

Marxismen menar att vi alla förtjänar ett värdigt liv, och att man i ett samhälle är beroende av varandra, vilket är därför det anses vara fel och orätt att utnyttja en annan människas slit och arbete för sin egen vinning. Vad är det egentligen vi jobbar och utbildar oss för? För att det är det vi vill, eller för att det är det samhället vill? Det kan mycket möjligt vara en kombination av båda, men för nästan alla gäller det sistnämnda. Oavsett situation är alla mer eller mindre tvingade till att arbeta, och det är i mitt tycke beklagligt att det är oss människor som måste anpassa oss efter samhället, istället för tvärtom. Jag tror även att det var här Marx insåg problemet med det kapitalistiska systemet. Ett arbete ska enligt honom ge människan utrymme att utvecklas och öka sin potential, men så som det är idag är den största drivkraften för att folk arbetar just pengar. Varför lever vi i en värld där systemet är till för att främst tillfredsställa en liten del av befolkningens behov?

Ett marxistiskt samhälle skulle aldrig fungera med tanke på hur människor är idag. Min personliga tro är att vi är som ett oskrivet blad när vi föds; att vi varken är onda eller goda, egoistiska eller altruistiska. Det är samhället som formar oss, och samhället idag gör oss till giriga, själviska och till en viss del onda varelser. Jag skulle inte påstå att ett marxistiskt samhälle aldrig skulle fungera, utan menar mer att det inte skulle fungera i den värld vi lever i idag. Att bryta oss loss från våra sämre instinkter och omforma samhället skulle vara extremt svårt. Ett marxistiskt samhälle kräver att man sätter egoismen åt sidan för att utveckla och främja våra bättre sidor – att få fram människans fulla potential. Jag anser personligen inte att det konsumentsamhälle vi har idag främjar människans bättre instinkter. Vi vill hela tiden ha mer, vi blir avundsjuka över sådant andra äger, och vi blir ledsna över sådant vi inte har. Man kan också ställa sig frågan varför människan fortsätter konsumera, varför vi köper varor trots att våra gamla fungerar alldeles utmärkt. Svaret är enkelt: eftersom vi är helt enkelt aldrig blir nöjda. Vi letar ständigt efter den lycka som utlovas oss i dagens reklamer, vi blir tillsagda att vi kommer kunna bli lyckligare om vi köper den där prylen, men faktum är att den lycka vi strävar efter i princip är omöjlig att nå. Vad många behöver inse är att vi inte behöver uppfylla begär såsom makt och förmögenhet så länge våra fundamentala och naturliga behov, exempelvis kärlek, är uppfyllda.

Källförteckning

1.     http://www.yvonnesjostrand.com/marxismen.html (24-04-2013)

2.     http://www.allaboutworldview.org/marxist-philosophy.htm (25-04-2013)

3.     http://www.marxistarkiv.se/marxism/marxism-ekonomi.pdf (23-04-2013)

4.     http://www.rationalrevolution.net/war/marxism.htm (24-04-2013)–

5.     http://struggle.net/mhf/alienation.htm (24-04-2013)

6.     http://www.isreview.org/issues/82/crithink-marxismandmorality.shtml (24-04-2013)

7.     http://www.pslweb.org/party/marxism-101/12-what-is-dialectical-materialism.html (25-04-2013)

8.     http://www.allaboutworldview.org/marxist-ethics.htm (25-04-2013)