Civilkurage

Civilkurage                                                          

Personliga åsikter och reflektioner

Du sitter på bussen och hör en kvinna snäsa åt en mörkhyad man att han borde flytta sig eftersom hon inte vill sitta bredvid en ”smutsig invandrare som honom”. Vad gör du?

a)   Du konfronterar kvinnan eftersom det inte är acceptabelt att behandla en medmänniska på det sättet.

b)   Du vänder bort blicken och låtsas som om du inte hörde något eftersom det varken är din ensak eller ditt ansvar.

För många är svaret uppenbart. Vi vet vad som är rätt att göra men av någon anledning känns det ändå svårt att agera efter våra etiska principer när händelsen väl utspelar sig. De flesta av oss skulle i teorin välja alternativ a) men i själva verket handla enligt b).  Men vilket alternativ representerar egentligen det rätta sättet att handla på? Vad är det som bestämmer vad som är rätt och fel? Det som bestämmer ens handlingar har sin grund i vad för slags människosyn man har. Hur man ser på samhället och på människor runtomkring oss avgör alltså hur man skulle agera i en sådan situation.

Jag kan rakt ut säga att jag anser att a) är rätt. Det finns egentligen inget ”rätt” och ”fel” om man tänker efter, utan det är moraliska regler som uppstått utifrån vårt samhälle. Om majoriteten av en befolkning anser att man borde agera på ett visst sätt är det enligt samhällsreglerna ”rätt” sätt att handla. Beteenden som majoriteten anser att man ska undvika och saker som anses vara olämpliga kallar vi för ”fel”. En person kan se ett passivt agerande som något oskyldigt medan en annan kan se det som medhjälp till själva brottet. Det är en svår situation som kan tolkas på en mängd olika sätt beroende på vem man frågar.

För att kunna skapa ett tryggt samhälle anser jag att vi måste värna om våra medmänniskor. Men vad innebär egentligen ett tryggt samhälle? För mig innebär det ett samhälle som är byggd på medmänsklighet och gemenskap. Där man kan lita på de runtomkring sig om något skulle hända, och där det är en självklarhet att man hjälper varandra. Om du likt mig strävar efter ett sådant här samhälle, räcker det inte med att vänta på att det ska hända, utan du måste själv vara med och forma fram det. Man måste bryta trender, gå emot normer, och agera på ett sätt så att det som uppfattas vara annorlunda nu senare kan ses som en självklarhet. Vill du att någon ska stå upp för dig om du skulle bli misshandlad eller trakasserad måste du vara beredd på att göra detsamma för någon annan. För om du fortsätter vara en i mängden, en iakttagare som endast väntar på att saker ska ske, kommer du aldrig kunna förändra beteendet hos människor runtomkring dig – inte mindre beteendet hos dig själv.

Någon måste trots allt ta första steget och våga bryta denna trend i samhället. En trend som innebär att man står och tittar på när någon utsätts för trakasserier eller misshandel. Att ingen griper in när en fjortonårig flicka misshandlas på korsvägen mitt på dagen gör mig extremt ledsen. Att ingen går fram och hjälper en kraftigt berusad man som ramlat och slått i huvudet en kall vinterkväll, och att när ambulanspersonalen väl kommer så skrattar de och fnyser åt dig för att du ringt dem för en sådan sak, ja det gör mig gråtfärdig. Det är tyvärr såhär vårt samhälle ser ut idag. Det är sådant här jag fått uppleva i vårt samhälle. Och när det går så långt att till och med ambulanspersonalen hånar dig och skrattar åt dig, åt någon som faktiskt endast försökt göra en god gärning, åt någon som försökt hjälpa en medmänniska, åt någon som haft det civilkurage och mod som saknas hos många personer idag; ja då blir jag faktiskt inte förvånad över att det finns så många som kan stå handlingslösa vid sidan och kolla på när någon utsätts för skada.

Däremot är jag inte av uppfattningen att man stöttar ett beteende bara för att man inte ingriper, utan jag tror att passivitet ofta handlar om rädsla. Man är själv rädd för att råka ut för något, och det är förståeligt om det är därför man inte vågar lägga sig i. Man kan dra liknelser med mobbning. Om ingen ingriper, om ingen står upp för offret, är det klart att mobbningen kommer att fortsätta. Om ingenting hindrar förövaren från att fortsätta som han gör, hur ska han då veta hur samhället och de runtomkring honom egentligen tycker om saken? Till exempel en rasist kan uttrycka sig vulgärt och göra övergrepp, både verbalt och fysiskt. Det är enbart genom den tysta majoriteten som det kan ske. Ponera att en rasist skulle trakassera en invandrare på bussen; om alla övriga personer i bussen ställer sig upp och försvarar offret skulle det säkerligen gå lång tid innan rasisten skulle trakassera någon på samma sätt igen, om ens någonsin. För om du i själva verket har tillräckligt med inflytande för att hindra det, men ändå blundar för det som sker, då tycker åtminstone jag att du delvis är skyldig till det som sker.

Jag vill inte att samhället ska fortsätta se ut så som det gör idag, där större delen utav befolkningen är konflikträdda och inte kan stå upp för sina åsikter. Istället vill jag leva i ett samhälle där ordet civilkurage inte ens existerar eftersom det redan skulle vara en sådan stor självklarhet och stor del av vår mänsklighet att vi inte skulle behöva ett ord som definierar dess betydelse. Vill man vara med och skapa en värld som bygger på tillit till våra medmänniskor gäller det även att man börjar agera efter de etiska principer man har.