Land
till salu
Etiopien är ett av de länder som flitigt
börjat sälja sin mark till välmående länder. Detta är en trend har spridit sig
till flera andra fattiga länder. Man säljer sin mark för att man hoppas på
bättre infrastruktur, men samtidigt blundar man för riskerna som följer med. De
rika länderna är väl medvetna om vad som kan drabba dessa fattiga länder men
fortsätter ändock att köpa upp u-ländernas mark.
Att säga att en
del av befolkningen utnyttjas i de länder som arrenderar ut mark är inte helt
fel. Eftersom familjer och bönder förlorar den mark som försörjt dem i
generationer på grund av att stora företag och länder köper upp den, måste de
hitta andra sätt att skaffa mat på. Detta leder till att de söker jobb på
plantagen som ligger på den mark som en gång varit deras. I och med att
arbetsgivaren oftast inte har några konkurrenter kan denne därmed sätta låga
löner vilket i sin tur leder till att arbetarna har svårt att försörja hela
familjen på sin låga inkomst.
Befolkningen
i rika länder påverkas på ett helt annat sätt. Med tanke på att de öppna
gränserna möjliggör etablering i global skala kan företag öka produktionen och
anställa fler. Konkurrensen blir större och det bidrar till att kvalitén på
varorna ökar medan priserna sjunker. En annan fördel ur en konsuments synvinkel
är att valfriheten ökar i och med ett större utbud, vilket gör att man kan
välja produkter från alla världens hörn och faktiskt kunna ta etiska beslut:
till exempel att välja rättvisemärkta kaffebönor från Argentina istället för
kaffebönor skördade av barnarbetare.
Om priset på
livsmedel hade varit förutsägbart och stadigt hade Etiopiens idé om en industrialisering
av landet varit gynnsam. Dock är så inte fallet och därför skulle det gå illa för
dem om det uppstod en till livsmedelskris och priserna höjdes. En matkris
skulle skapa svält hos de som är beroende av den globala marknaden och i takt
med att Etiopien säljer sin mark gör de sig även sakta mer och mer beroende av
den globala marknaden – de förlorar sin matsuveränitet och sitt
självförsörjande.
Att säkra sin
livsmedelsförsörjning är vad nästan alla länder vill när de köper jordbruksmark.
Man vill minska sitt beroende till den internationella livsmedelsmarknaden.
Japan var ett av de länder som drabbades hårt i livsmedelskrisen 2008 eftersom
de var alldeles för beroende av den globala marknaden. De lärde sig av sitt
misstag och började därför göra planer på att investera i jordbruksmark
utomlands. Idén var att odla utomlands för att sedan skicka hem skörden och på
så sätt minska sitt beroende av den internationella marknaden för att inte
drabbas lika hårt vid en till livsmedelskris. Däremot löser inte systemet några
problem, utan flyttar bara över konsekvenserna från en befolkning till en
annan.
I helhet är
detta odemokratiskt. Inte alla har pengar till att arrendera mark och bönder
som förlorar sin mark är så fattiga att de inte har råd att arrendera annan
mark. Själva systemet har kapitalistiska, liberala och konservativa influenser
då det uppmuntrar och tillåter privat ägande.
Det är svårt
att se, men även vi i Sverige påverkas av detta. Samma lagar gäller inte i alla
länder och företag som köper jordbruksmark utomlands kan utnyttja detta genom
att t.ex. använda besprutningsmedel som vanligtvis inte hade fått användas här
i Sverige. När man skördas kan varorna skickas till Sverige för att säljas i
våra matbutiker.
Länder i EU
kommer knappt drabbas vid en eventuell livsmedelskris eftersom vi redan har ett
stort överflöd av livsmedel. Detta överflöd beror i sin tur på alla de bidrag
EU gett bönderna för att de ska fortsätta producera, trots att det finns andra
länder som gör det både billigare och bättre, och trots att vi i själva verket
redan har mer än tillräckligt med livsmedel. Vårt överflöd skickas sedan till
fattiga länder och säljs billigt där vilket slår ut den lokala industrin och
bidrar till mer fattigdom. Dessa
slags saker gör att småbönder i fattiga länder världen över slutar med sitt
jordbruk eftersom det inte längre är lönt för dem att upprätthålla sitt arbete.
Allt detta bidrar till att öka ett lands beroende av den globala marknaden.
EU skyddar
även sin matproduktion från konkurrens utifrån genom tullar och subventioner. Alla
dessa pengar och all denna tid används för att försöka skapa ett ”hållbart”
säkerhetsnät som förväntas rädda oss från eventuell matbrist i framtiden.
Frågan är om EU har tänkt vilka konsekvenser detta kan medföra. Fortsätter vi
på detta sätt kommer den framtida befolkningen i världen inte att ha
tillräckligt med mat. Tänk att produktionen av livsmedel måste fördubblas till
2050 om alla munnar ska mättas! Med tanke på hur det ser ut idag, och den
riktning vi färdas mot, ser inte framtiden ljus ut. Om vi inte hittar någon
lösning och fortsätter på samma väg kommer en stor del av världens framtida
befolkning lida av matbrist.
Fast vilken
befolkning kommer att låta deras barn svälta samtidigt som de ser andra ha
överflöd av mat? Om miljontals människor är missnöjda och delar samma tankar i
olika samhällen världen över kommer det att skapas instabilitet. En revolution kan påbörjas
och i värsta fall kan ett stort krig utbryta.
Det finns två
sätt att lösa problemet: antingen inför de fattiga länderna tullar och andra
protektionistiska åtgärder eller så avskaffar EU och andra rika länder sina
tullar och upphör med subventioneringen. Problemet med det förstnämnda är
bistånd och handelsavtal. I och med att många fattiga länders stadskassa till
stor del består av bistånd från välmående länder kan de inte agera på ett sätt
som missgynnar landet som ger dem bistånd. Varför? Biståndet dras då in.
Den
viktigaste frågan kvarstår dock; är det verkligen rätt att äga mark?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar